Misstro

Ok, jag har försökt att visa på hur absurd min arbetsplats är pga trollet, men nu har jag bevis på att det inte bara är jag som inbillar mig att han är skogstokig.

Vi har haft inbrott på jobbet förra veckan. Skitjobbigt, de har stulit en par datorer men jobbigast är att fixa allt med försäkringar osv.

I förrgår kom jag till jobbet och undrade vad som hade hänt. Alla mina byrålådor var utdragna och allt låg på golvet. Det var inbrottstjuvarna som varit tillbaka en andra gång. Men det roliga/konstiga/tokiga var att en av mina kollegor kommit innan mig och sett röran men bara trott att det var trollet som blev förbannad för att han inte kunde hitta något. Fatta hur absurt. Mitt hela kontor var upp och ner och ingen reagerar normalt - tänk tjuv. Nä, de sket i det och tänkte att det är väl bäst att inte fråga trollet.

Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag också att det var han. Han var nämligen redan där när jag kom och stod och jobbade framför min öppna kontorsdörr.


Är detta normalt?

Powered by ScribeFire.

Naket i rep

Undrar hur många bondageintresserade som kommer att hamna här med den titeln.
Vet inte om de kommer att tända på den här mannen och hans nakenhet och/eller repaction.

För någon som har Amsterdam som titel på sin blogg så har jag kommit på att jag varit riktigt dålig på att lyfta fram 'originalen', byfånarna eller om man är lite mer PK - de utöver det vanliga kreativa personer som alla Amsterdammers känner till.

Kanske upptakten till en ny serie?

Dagens personlighet eller byfåne - whatever you want to call it- får bli repartisten. Denne repartist som även sägs vara blind, men jag har inte vågat komma så nära att jag se om han kan fokusera eller inte, är en återkommande attraktion på Leidseplein.
Mellan uteserveringarna spänns hans anordning av rep upp.Sen åker alla kläderna av förutom ett läskigt litet höftskyne, som inte ser ut att ha sett insidan av en tvättmaskin på ett tag.


Det är svårt att säga hur gammal han kan vara, kanske runt de 60. Så att hans trick inte alltid är de mest koreografiskt fantastiska det kan man stå ut med. Ärligt så är det inte tricken jag tänker på när jag ser honom. Istället förundras jag över mannens fysiska uthållningsförmåga vid denna ålder. Tyvärr är nästa tanke jag tänker alltid höftskynkets tvättstatus och då måste jag gå därifrån.

Just nu sitter jag själv på soffan trött, bakis, ledbruten och kan inte annat än känna STOR respekt för denne man.

Husmus

I ett par veckor nu har jag haft oönskat besök, möss.

En har polacken fångat med hjälp av en tidning och en plastbunke. Den stackaren bor nu hos mina grannar en gata bort. Det var åtminstone var jag släppte ut den.

Men nu har musen antingen kommit tillbaka eller en av dess kompisar. Efter att musen en natt hängde i gardinen i sovrummet och skrämde vettet ur mig har jag haft ett problem. Hur ska jag göra mig av med den/dem?

Gift vägrar jag använda. De torkar/fräts sönder inifrån och det tar tid. Man vet ju vad de säger om seriemördare, att de torterar djur när de är små - inte vill jag bli seriemördare.

Musfälla som smackar ner över huvudet och tar livet av dem känns ungefär lika lustigt. Varför ska jag ta livet av dem?

Mest tycker jag synd om dem, de kommer jag bara för att värma sig och hitta lite att käka. Men samtidigt är jag inte helt förtjust i att de bajsar typ överallt och gör läskiga ljud mitt i natten.

Igår kom polacken hem med lösningen. En musfälla som de går in i och sen inte kan komma ut. Den är stor nog att de kan röra sig, i jämförelse med deras kroppsstorlek skulle det kanske kännas som ett mindre dansgolv.

Så nu kan jag ta med mig dem ut och sätta dem i grannarnas trädgårdar istället. Det är så skönt att kunna skyffla över ens problem på andra.....

Powered by ScribeFire.

Trollet får i sig lite för mycket

För ett tag sen var det dags för det företaget jag jobbar på att ha en get-together. Inte vilken som helst, nä vi skulle ut och segla.

Det kanske låter kul och spännande för vissa, själv fick jag kallsvettningar. Inte för att jag tyckte att själva båten eller seglingen per se skulle vara läskig. Nä, det handlade om att vi skulle sova på båten.

Hur fan kommer man på en sån idé? På jobbet har alla så stora egon att de knappt kan vara på samma kontor utan att börja fräsa, backstabba och i allmänhet bete sig på ett sätt som får mig att tänka på 'Les liaisons dangereuses'. Hur kan man tro att det skulle vara en bra idé att stuva alla dessa egon i en båt och låta dem sova ihop i trånga kajutor.

Som en liten passus bara, det finns bara en på jobbet jag skulle uppskatta i en matros-outfit och han kommer nog aldrig att göra mig den stora glädjen.

För att det inte ska bli ett för långt inlägg så kan jag berätta att alla var av samma åsikt och känsla. Så när den först ölen serverades på däck så var det ingen som lät den vänta. Vi seglade på ett tag, vädret var fint, alla var glada förutom D som spydde hela tiden(sjösjuka och inte ölen). Sen blev det dags att laga middag. Jag hade gjort mitt bästa och satt ihop en 4-rätters som vi skulle fixa tillsammans. Det gick fint, vinet flödade, D spydde, vi åt och alla egon verkade kunna ge plats åt varandra.

Trollet var på strålande humör och tittade i kors redan vid förrätten. Men jag tänkte inte så mycket på det. Men mot efterrätten som han skulle göra blev det uppenbart att han inte spottat i glaset. Han somnade ståendes medans han vispade sin sabayonne.

Det kan man ju skratta åt, om det inte var så att han hade sin son på 11 år med sig. Det kan man skratta åt om det inte var så att vi dagen efter hittade 4 tomma rödvinsflaskor bland alla vitvinsflaskor. Det var bara en som drack rött - trollet.

Borde man inte vara död av den promillehalten?

Need I say more?

Powered by ScribeFire.

Trollet

Det verkar som en fler och fler lägger ner sina bloggar. De pallar inte mer, har ingen inspiration, det tar för mycket tid, för lite utbyte osv. Själv har jag inte varit så aktiv den senaste tiden. Det är bloggtorka och revision, varför, vad och hur skriver jag undrar jag då. Är det jag som kommer fram eller en annan version en lightversion av mig??

Nu har jag kommit fram till att det kan jag låta bli och tänka på, istället ska jag skriva när jag vill och känner för det Oavsett hur, vad etc. Men det innebär inte att jag ändå måste ha uppslag.

Nu har jag kommit på det! Jag ska skriva om min chef, som jag kallar trollet. Anledingen till det är enkel. Han ser ut som ett troll eller lite som en rentvättad välmående uteliggare. Han är 2 m lång med en rejäl buk, långt hår och ett asläskigt långt (lite) tovigt skägg. Lägg sen till ett par psykotiskt stirrande ögon till det och det faktum att han är helt SKOGSTOKIG.

Så det måste finnas något att berätta om honom som gör att min blogg och mitt bloggande blir mer spännande.

Ett exemple på hur tokig han är:

Trollet kommer gående från andra hållet.
Jag stannar upp för att låta honom gå först, det är ett lite smalare utrymme, han är ju trots allt stor. Då stannar han upp och gör ingen ansats att gå. Nu börjar psykoögonen stirra på mig.

Jag gor en alltmant trevlig ga-du-forst-rorelse med handen.

Da stirrar han pa mig och sen borjar han stampa med fotterna och blir helt lila i huvet. Rusar in pa sitt kontor och slanger igen dorren.

Ok, vad missade jag har!?

Inget - mannen ar helt enkel craaaaaaaaasy.

Det kommer fler historier. Men nu maste jag hitta de tre sista bokstaverna i alfabetet igen.

Powered by ScribeFire.

En riktig holländare

Efter så många år som jag har bott här känner jag att jag äntligen får göra anspråk på att känna och vara en del av kulturen.

För ett tag sen hittade jag en soffa som jag ville ha och kunde betala. Sex veckor senare skulle jag få komma och hämta den. Visst.

Men det finns två problem i samband med en soffa och mitt hem. Först så stod soffan i en affär som inte ens var i närheten att vara i mitt hood. Så transport.

Sen kommer den alltid lika tradiga grejen att skiten måste hissas upp med rep och dras in genom fönstret. De flesta hollänska trappor är inte byggda att ta med sig något överhuvudtaget upp, allra minst en soffa som är nästan 2,5 meter lång.

En kompis hade lovat att hennes pojkvän skulle hjälpa till med en van, så problem ett var löst.

Trodde jag.

Dan innan ringde jag killen och frågad hur dags vi skulle köra. Och får höra att visst skulle han hjälpa mig OM han kunde.

Först blev jag skitsur och försökte inte ens att tänka på att hitta en lösning, det är liksom viktigare att vara sur.

Sen kom lösningen. En BAKFIETS fick det bli.

Svettig och rädd men hem kom jag med min soffa.

Upp kom den också, tack R,N, R & J.

Paris på rullskridskor

Inte för att man ser så mycket på bilderna men jag pallar inte leta upp några andra.

Med risk att skita på mig av skräck hängde jag med Paris roller i fredagsnatt. Tror inte att jag någonsin varit så rädd i mitt liv. Tänk dig själv att du har ett par rollerblades som du kan stå på men din förmåga att stanna är kanske inte den bästa.

Lägg sen till ungefär 2000 människor, varav alla verkade kunna göra konstiga trick och hoppa över kravallstaket. Själv kunde jag knappt stå still med mina rollers. Men vad gör man inte för sina vänner. Jag hade gett Janno, mitt ex, resan med skejtandet som födelsedagspresent för han är inne på skejtanden.

Två tunnlar och ett veritabelt berg senare undrade jag mest varför jag överhuvudtaget skulle vara snäll för. Skit i honom och rädda mig själv!

Som tur var började det regna så rundan bröts efter en och en halv timma.

Jag kanske skrek och var allmänt rädd, men det ska nog testas en gång till.

Powered by ScribeFire.

Sent fast det är tidigt

Klockan är inte mer än elva men det känns som mitt i natten.

Är de nu Johannesörten och Rodiolan ska ut ur skåpet?

120 poäng ockultism

Jag älskade verkligen att plugga, känslan att konstant lära sig något nytt - saker jag aldrig funderat över tidigare så som statistik eller hur ett kommunalt utskott är utformat eller lingvistikens mysterier.

Men nu känns det som att jag missat något viktigt. Nu blir det Polen som gäller där får man lära sig att svärja fram döda, och tolka knackningar i bordskivor och hur man lättast drar ett pentagram med hönsblod.

Trist bara att om man läser ordentligt (eller ska det vara: överhuvudtaget) så har det ju inget att göra med det ockulta utan ögonen.

Meet Cooper

Jag träffade honom en söndagsförmiddag och det var kärlek vid första ögonkastet, för min del.

Han kunde inte bry sig mindre om mig. Jävla skithund!

Cooper bor på ett slott i Polen, där tycker jag att vi skulle kunna bo ihop men han ville inte ha mig.

Helt plötsligt började jag tänka på diabilder och evighetslånga visningar på 70- och 80-talet. Vad var det som fick alla att vilja visa sina diabilder då?

Vad 90-talets motsvarighet? Jag kan inte komma ihåg att jag tvingades att kolla på foton då. Nu kan man om man har otur bli tvungen att hänga framför någons datorskärm och kolla semesterfoton, om man inte har oturen att komma hem till någon som har en digitalfotoram. Men vad hände på 90-talet?

Ok, det var inte det jag skulle skriva om. Jag ville ju visa mina egna semesterbilder, men kom på att det är så jävla tråkigt att titta på andras semesterbilder att jag kom av mig.

Nu får ni två bilder från Polen.

Jag tror att jag är de den förste svenske bög som klättrat dessa berg i ett område av södra Polen som jag inte kan uttala.

För att göra det hela lite mer intressant, i mina ögon, har jag lagt in en röd linje var vi vandrade. Har jag tur så syns den kanske om man klickar på fotot.







Polacken som annars drar sig för all fysisk verksamhet måste har något i sina gener, för när jag pustade, svettades och stånkade upp för bergen så skuttade han. En polsk bergsget. Den ende i sitt slag för några djur såg jag inte överhuvudtaget med undantag för en död mus och en massa spyflugor.


Jag har för mig att det finns en kaka som heter Rocky Road, kan den vara polsk i sitt ursprung?

Product placement

Tjänar HSB storkovan i Malmö?

Avlat och kreditkort

Nånstans i min hjärna gömmer sig ett minne (kanske är det egenhändigt fabricerat, eller från en film eller rent av en dokumentär) av en TV-präst som kom med de oförglömliga orden:

- God doesn't love the clinking sound of coins. No, he loves the rattling sound of paper. Show him that you love him.


I Lunds Domkyrka verkar Gud älska den tysta transaktionen av ettor och nollor.

Vet inte vad jag ska tycka. Smidigt, modernt, girigt, pinsamt, skalöst etc.

Mest av allt var jag chockad.

Världens bästa uppfinning som alltid används fel

Holländare är på mång sätt jävligt dryga och jobbiga, men de har också visat en talang för nytänkande.

En grej är den här saken, som man alltid får när man dricker mineralvatten, läsk eller som i detta fallet en vitöl - alltså något som serveras med en citron.

Kolla in formgivningen, dess enkelehet och finessen med funktione.

En citronpress för i ditt glas.







Bildbevis för hur den ska brukas:



Det enda är att de alltid serverar ens dryck med pinnen upp och ner, alltså skaftet i vätskan och pressen uppåt.

Hur jävla pantat är inte det?

Powered by ScribeFire.

Citat

Nyss hade jag en härlig känsla av odödlighet.

En bekant till mig har på sin Facebook lagt upp sitt favoritcitat, som visade sig komma från mig.

"I like your shoes, psychobitch"

Det är inte det att jag blir så stolt över innhållet i den meningen, men att någon faktiskt har lagt på minnet något som sagts av mig och sen sprider det.

Tilläggas ska att det var första gången jag träffade henne som denna kommentar fälldes.

Powered by ScribeFire.

Tvätt och giftastankar

Efter att ha orsakat översvämning ett par gånger hos mina grannar, med min tvättmaskin, så vågar jag inte tvätta längre om jag inte är hemma.

Så nu tvättar jag inte lika ofta som jag gjorde tidigare för jag måste ha tid att sitta hemma och glo. Men en pluspunkt är att jag har tid att tänka på alla möjliga saker.

Som nu,  jag funderar på om jag skulle vilja gifta mig.

Visst jag älskar min polack, men så mycket att jag vill gifta mig? Måste man inte veta på förhand att det verkligen ska hålla i sig? Vet man det eller är det ett beslut man tar för att man vill att det ska vara så?

I alla fall, jag har redan bestämt mig för att Thomas Dybdahl ska sjunga på mitt bröllop, oavsett om han vill eller inte. Det måste finnas något sätt att få honom att göra det. Typ utpressning, att han snortat med Mette-Marit in the past eller dylikt.

One down.

Kanske lite förhastat för först måste det ju frias. Hur ska det gå till?

Storslaget eller intimt? Det är ju trots allt bara en gång så borde inte hela världen bli medveten om mitt beslut att fråga (om det nu skulle gå så långt). Men tänk om man får ett nej tack?

Ok, jag tror att jag ska börja skita i om det blir översvämning eller inte för jag börjar låta som en insändare till en frågespalt i Mitt livs novell......

Powered by ScribeFire.

Barndomsminnen

Nästa vecka ska jag åka hem till Skåne på semester. Det fick mig att tänka på mina barndomsminnen och fragmentariska de är och ändå så skarpa. Har i ett tidigare inlägg skrivit om att jag inte har långa sammanhängande minnen men mer flashes.

Sommarminnen är för mig Österlen.

Farten som liksom kändes i den lilla grön-vita (tänk glow-in-the-dark-färgad) Saaben när motorn var av och den rullade ner för backen mot Stenshuvud i friläge. Det liksom sög till i magen.

Känslan av värmen när man kommer ut från ett korsvirkeshus med tjocka väggar och stengolv. Ungefär samma känsla som att gå ut från ett spanskt varuhus med för mycket airco. Att gå in i en vägg.

Kopparglansen av rökt fisk som meter efter meter hänger i ställningarna utanför Kåsebergas rökeri.

Mystiken hos Alestenar, smaken av ingefärskaramellerna från Kiviksmarknad som var så mycket bättre än Moster Esthers tinade bullar som smakade träflis.

Hur fötterna liksom rullar på stenarna vid södra delen av Stenshuvuds strand och hur det gnisslar mellan tårna av den fina vita sanden som kommer efter ett par hundra meter.

En känsla nästan som när det isar i tänderna men i huvudet när man dyker i det kalla Östersjövattnet.

Och det bästa med dessa minnena är att det inte har förändrats. Det är lika fantastiskt och känns lika nytt som då.
 (Ale stenar)

Powered by ScribeFire.

Vad somliga tycker är gulligt blir jag livrädd för

Häromdan såg jag detta och blev äcklad.

Inte bara av det faktum att det är dålig smak att ha en docka utanför ens fönster.

Nä, för att jag hade tillräcklig med kuturella referenser för att inse att att det var Chucky som skulle ta sig in i huset och mörda allt vad han orkar. Andra som cyklade förbi tyckte att det var sådär putslustigt och gulligt som bara tacky saker kan vara.

Men jag vet sanningen, jag pinnade på så snabbt jag bara kunde för att inte drabbas av Chucky's blodtörst.

Genderconfused

Jag kan bara inte låta bli. Hittade denna bilden på Göran Persson, stackarn såg ut som en flata när han var liten.

Ledsam läsning

I 17 år har jag flyttat runt i olika andrahands och tredjehands lägenheter, till jag fick kontraktet jag har nu här i Amsterdam.

Som 'bostadslös' utvecklade jag en förmåga att inte titta på gatunivå när jag var ute och gick, utan alltid med blicken fäst uppåt. De där fönstren högt upp på fasaden, med ett varmt ljus och ett löfte om lycka, det var så jag tittade på de städer jag bott i. Mot ovan med hopp om ett liv för mig själv.

Jag vet inte vad man ska kalla det, det låter så pretto att säga urban-nomad, men det är vad jag var. I Stockholm tror jag att jag flyttade flyttade jag oftare än månader jag stannade i en och samma lägenhet. Totalt har jag flyttat mer än 25 gånger på sjutton år. Att jag stannar i Amsterdam känns nästan självklart med tanke på vad som ligger bakom mig.

Självklart tittar jag fortfarande uppåt och drömmer om en större lägenhet, en takterras, en ny soffa eller ett större kök. Men oftast sitter jag i min slitna tredjehandssoffa och tittar på väggarna som utgör mitt hem och känner en stilla lycka. En lycka att få känna mig hemma, trygg men framförallt att det är jag som bestämmer vad mitt hem ska vara. Det handlar inte bara om hur mitt hem ska se ut, men att det är en plats var jag kommer till ro eller väljer att använda som en möjlighet att umgås med folk på mina villkor. För de flesta är det kanske en självklarhet man inte står stilla vid. Men jag tänker nästan på mitt hem varje dag. Och inte en gång känner jag något annat än lycka.

Men det var inte varför jag började skriva, jag ville visa en sajt som är ledsam för den som inte har ett hem. Ledsam för att man ser ett slöseri med sånt som andra inte har. Ledsam för att uppskattning för vad som skulle kunna inte bara vara användbart men också vackert.

Det handlar om Jan Jörnmarks 'Övergivna platser'.

Kolla in det här slottet i Belgien....



Eller husen på Gotland som ingen verkar vilja ha....



(alla bilder tagna av Jan Jörnmark, jag hoppas att han inte tar illa upp att jag gör reklam för hans bok, som ska köpas så fort jag kommer till Sverige. Ta en titt på hans sajt.)

Beroende

Jag har utvecklat ett beroende, att titta på Heroes.

Häromdan hittade jag en site var man kan kolla in alla avsnitten i streaming och nu kan jag inte sluta.

Powered by ScribeFire.

Amsterdam vill hellre ha fotbollshuliganer än bögar och flator

Jag har visst kommit in i en bögpolitisk fas.

Men om inte Fru Hallman, ser tidigare inlägg, retade upp mig så blir jag förbannad på Amsterdams stad. Varje år är det en båtparad i Amsterdam, som kanske inte är den mest politiskt inriktade pride som finns men det är ändå en pride. Det är roligt, stan tjänar pengar, folk festar och vi får känna oss som normen om det så bara är för en dag/helg.

Förutom paraden så är det gatufester hela helgen. Där skulle Stokholm kunna lära sig något, att inte bara fösa ihop oss alla på en fotbollsplan med stängsel och dessutom ta en massa pengar för det. Nä, låt Pride vara en del av stan.

Men det ska tydligen inte vara så i år för det är en fotbollsturnering samma helg. Så man ger inte tillstånd till ett flertal av gatufesterna, med förklaringen att det kan uppstå problem, antar i form av bögknackande huliganer.

Vilket jävla skitsnack!

Visst jag kan se en poäng, men låt oss själva välja om vi vill festa på gator och torg. Det är jag själv som måste bestämma om jag ska vara rädd för några ölstinna idioter eller inte.

Powered by ScribeFire.

Alkoholist

Nu är jag så jävla trött på det här att jag ska dra i mig ett par glas vin, själv hemma. Hela jävla juni har regnat, det regnar och regnar och regnar.



Inte ett skit har jag lust att göra.



Det är härligt att jag kommit fram till att jag är alkis, så jag kan dricka i min ensamhet.



Skål!

Powered by ScribeFire.

En hondjävuls egna hatvideo

Jag har precis varit inne hos Eva och läst ett inlägg var hon frågar sig varför icke-troende blir provocerade av troende. Intressant fråga i sig, om än lite onyanserad.

I mitt svar skriver jag att det inte är provocerande om hon känner kärlek och trygghet i sin tro, men de troende som sitter inne med sanningen och vill trycka ner andra- de är jävligt provocerande.

Men det finns de som tar det till en sådan nivå att det nästan är svårt att ta dem allvarligt. Som Maria Hallman här. Hon vet minsann hur det ligger till, och alla bögar och flator de ska minsann inte finnas till. Först tror man att det är ett skämt, sen blir det ett skämt och till sist vill man bara spy.

Fru Hallman är ju knappat ensam om denna åsikt, som jag misstänker bara är en av hennes sanningar om vilka människor som är bra och vilka som är dåliga. Gång på gång har jag sett folk som anser sig ha rätt att spy ut sin galla över andra människor som inte gjort dem ett skit. Helst med lite sparkar och slag som bonus.

Min undran är var kommer allt detta hat ifrån? Inte ens när jag blir förbannad på denna damen pallar jag hata, eller ens hålla fast vid min avsmak mer än 15 minuter, än mindre skriva en bok och göra en reklamfilm.

Vad är det som driver henne, eller är det någon som driver med henne? Kanske är paradiset fyllt med nakna kvinnor som alla tycker att det är härligt att hångla upp en brud.

Surprise!

Åderlåtning och evigt liv

Av en slump hamnade vi igår kväll på UvAnacht, Universiteit van Amsterdam natt. Det var öppet hus i flera universitetsbyggnader runt om i stan, med föreläsningar och stånd var de visade vetenskapliga trick osv.



Man kunde titta på hur kvicksand funkar, hur kolsyreis ock elektricitet kan skjuta ett metallobjekt flera meter, se hur mycket vatten ett blomblad suger upp, levitera met magnetism och kolsyreis. Det gick även att se hur mycket plack man har i munnen och analysera det. En grej som jag inte testade men gärna hade testat var att leka med en tandläkarborr på en testdocka.



Vad jag däremot testade var att ta blod. Med hjälp av en läskig lösarm med inbyggda ådror fick jag lära mig att sticka. Det var inte helt lätt, men det berodde mest på att min instruktör var VÄLDIGT noggrann. Prickade ådern gjorde jag i alla fall, och ut kom något som inte alls såg ut som blod men mer en cocktail - typ Cosmopolitan.



Nu fattar jag varför det skulle kunna finnas vampyrer, vem hade inte satt tänderna i första bästa offer om det var cocktails som kom ut.



Vid ett stånd fick jag titta på hur mänskliga celler stötte bort protein. Killen, som var en nörd av högsta nivå, gav mig en lång förklaring om en sjukdom jag aldrig hört talas om och hur den fungerade på cellnivå. Artigt nickade jag samtidigt som jag mentalt nickade till, för jag fattade inte ett ord av vad han sa. Så för att inte vara oartig ställde jag en massa frågor. En av dem var över de celler jag just sett i mikroskopet. Var kom de ifrån?



Då fick jag veta att våra vanliga celler är programmerade att dö av sig själva i olika omständigheter. Att ligga i en petriskål skulle definitivt vara en sån omständigthet. Men det finns en celltyp som 'tappat' självdöendeprogrammeringen - cancerceller. Så jag hade precis tittat på mänsklighetens fiende nummer 2, nr 1 måste ju vara vi själva.



Det i sig var intressant men så ville jag veta hur länge man kunde bevara cellerna och var de jag sett kom ifrån. Vad jag inte hade förväntat mig var det precisa svar jag fick.



Cellerna kom från en kvinna i Appeldoorn. De hade tagit ett cellprov för att konstatera livmoderscancer 1956, sedan dess har hennes cancerceller levt i olika petriskålar på deras avdelning. Sen 1956 - det är 51 år. Och så länge man tillsätter näring, av salt, socker och enzymer kommer de aldrig att dö.



Hur deprimerande är det inte att fienden har evigt liv.

Powered by ScribeFire.

Det där med tsunamin

är något jag inte fattar riktigt.



Beror det på att jag sitter här i utlandet,att jag är okänslig eller pantad? Men varför läggs det ner så mycket tid och pengar på den här kommissionen?



Vad skulle har varit annorlunda om alla i regerigen mailade med varandra innan klockan 1? Vad skulle har skett om de alla valde att åka till Thailand samma morgon?



Nä, just det. Ingenting. Ingen skulle ha haft bättre överlevnads chanser, folk skulle inte skadats mindre eller blivit mindre sjuka.



Varför inte lägga ner denna ansträngning på att hjälpa det drabbade området med dessa resurser?



Hur kommer det sig att man kan få för sig att Sveriges regering är ansvarig för olyckor och naturkatastrofer. Samma sak med Estonia, alla dessa utredningar och tvistandet om att hämta upp lik ur vattnet. Förklara för mig vad regeringen har att göra med detta

Powered by ScribeFire.

Morron

Det här är vad jag ser om jag tittar till höger när jag vaknat på morgonen.

Powered by ScribeFire.

Airplane spotting

Är en större grej än vad jag trodde eller rättare sagt ville tro.



Ikväll var jag ute och åkte rollerblads vid Amsterdams flygplats med Janno, mitt ex för den som gillar att hålla reda på sånt. Anledningen till att vi var där var för att det är bra cykelvägar där och en stor park. Men det var flera bilar som stod parkerade mitt i ingenstans, fyllda med nördar. Ok, Honken du får inte ta illa upp ...



Visst det kan vara kul att se ett flygplan komma över en och bli impad av att det går överhuvudtaget, flyga alltså. Men att hänga där i timmar och bara glo?



Det finns till och med en MacDonalds vid en av landingsbanorna och då menar jag den biten av landningsbanan som är längst bort från själva flygplatsen.



Men för att glädja Honken, eller är det hans pojkvän som gillar flyplan, så kommer här ett par foton.

Powered by ScribeFire.

Möblemang

Jag vill köpa en ny soffa. Den gamla, i fjärde hand ärvda, börjar uppvisa tydliga tecken på förslitning.Men varför ska de kosta pengar?



Det är det sista vad jag har nu. Så jag har kollat in lite på en soffa på IKEA, men jag vet inte om jag tycker att den är så ok.



Kanske jag får lägga ner lite mer tid och efterforskning innan jag köper något.

Powered by ScribeFire.

Så vad har hänt?

Det är konstigt när det känns som om ingenting har hänt och det har gått flera veckor eller månader.



Nu vill jag ju ha något att berätta om när jag äntligen ska ta och blogga lite igen, men vad skulle det vara? Det har visserligen hänt en massa saker men mest tycker jag att jag är på jobbet och sen hänger lite med ett par kompisar. Knappast intressant att skriva om.



Så vad är intressant?



Att jag varit i Prag? Kanske inte så intressant för, om du inte ska åka dit själv. Gör det säger jag bara. Det är verkligen en magisk stad vad gäller arkiterktur och stämmning. Maten är asäcklig och ölen är god. Man kan gå i grottor och klättra i torn, återkommer till det en annan dag.



Att jag har åkt rollerblades genom Amsterdam en fredagskväll med 200 andra människor är kanske inte så intressant. Men jag bajsade nästan på mig av skräck och det känns ju genast lite mer intressant.



Men nu ska jag gå ner till Amstel och visa Rafal hur man strechar.....intressant? Nä, men ganska pinsamt.

Powered by ScribeFire.

He's back!

Ok, nu är jag tillbaka.



Inte för att jag vet om det kommer att bli en massa bloggande, men lite oftare än det var den senaste tiden.



Det har varit jobb, fest och datorkrasch. Men nu är jag tillbaka.

Powered by ScribeFire.

Highway to heaven

Religios branding

Nu ar det sa lange sen jag bloggade att det kanns ledsamt. Men jag kanske ska folja tipset av de har damerna, de verkar ju ganska overtygade. Pa ryggen star det ' Att be hjalper'.

Nagon har sutttit och tankt efter vad galler bedjandets brand identity och slagit till med en kraftfull men enkel logga.

En tanke, en kärlek, en drink

Idag skulle Andreas ha fyllt år, 35 om jag inte räknar fel. Vad som finns kvar nu den här dan är en tanke på hur det skulle varit om han inte valt att ta sitt liv, och en kärlek som liksom ligger kvar som en strumpa som fallit ner bakom tvättmaskinen. Den ligger där, jag vet det men glömmer ibland bort den och när jag ser den igen så pallar jag inte riktigt ta tag i den för på något sätt känns det trygg att få hitta den då och då.

Nu ska jag korka upp.

En skål förtjänar man på sin födelsdag - livet eller inte.

Att man kan vara sa busy med att gora ingenting

Nu har jag jobbat 5 dagar pa mitt nya jobb och vet fortfarande inte riktigt vad jag ska gora har.

Mest sitter jag och forsoker lista ut vad jag ska gora, och pillar lite pa min dator - som ar storst by the way.

Pa nagot satt har jag anda inte fatt till det att skriva nagot pa min blogg, trots att jag saknar den. Men det har att gora med att nar jag kommer hem vill jag inte sitta framfor min dator efter en hel dag. Inte heller har jag vagat att gora nagot som inte ar arbete - forran nu.

Sa vi far se hur det gar med bloggandet den narmaste tiden, kanske blir det inget eller sa blir jag vaglig och tillbringar merparten av min arbetstid till att blogga.

Ok, jag ska sluta klaga

Tack for alla kommentarerna, det var precis vad jag behovde :)

Har precis kommit in fran tradgarden var jag har atit frukost, en fordel med att bo en aning soderut.

Ledsen for saknaden av prickar och ringar over bokstaverna, sitter vid en Mac och vet inte var man hittar bokstaverna pa dem. Men det ska jag val lara mig snart, for pa mitt nya jobb kommer jag att ha en gigantisk Imac.

Nu ar jag kattvakt hos kompisar som har inte bara en katt men ocksa en tradgard och det kanns som den utlimata lyxen nar man bor i lagenhet.

hejhej

Vad man sår får man skörda

Det märks att jag har varit lat och inte kommentarat på andras bloggar den senaste tiden. För jag har nästan inga besökare och definitivt inga kommentarer längre.

Snälla säg något, för det känns så kul att öppna datorn när någon har varit här.

Utomjordlingsartefakter

Tänk pyramid, tänk rymdfärd, tänk transa - vad blir det?



Stargate har trillat ner i Amsterdam. Nu väntar vi på Ra.

En Kajsa Varg

En aning sent men jag gjorde det åtminstone, var med i Cyberkocken denna gången arrangerad av Annette i sitt franska kök. Får väl ta och kalla det mitt kvällsnack. Förra gången jag var med fick det bli frukost....måste se över mina ätvanor.

Söndagskväll är affärerna inte öppna i min del av stan, som tur var hade jag köpt en kocka och korven igår, men inget annat. Så man tar vad man har, dvs inte mycket.
Men detta blev det.

Kronärtskocka fylld med Belugalinser och chorizo med rostad tortilla och rom/citronsmör.




1 kronärtskocka
1/2 gul lök
1 vitlöksklyfta
5 cm chorizo av schysst kvalitet
1 citron
vitt vin
salt och peppar
smör

Koka kockan i saltat vatten ca 30-35 minuter. Samtidigt la jag linserna i osaltat vatten och kokte dem på lägsta gas i cirka 15 minuter, jag tycker att det måste vara lite al dente.

Chorizon skar jag i tunna skivor, hälften av dem finhackade jag. Den hackade korven åkte ner i stekpannan med likaså hackad lök och vitlök. De andra skivorna la jag ner hela i pannan och stekte tills de fick lite färg och sen ut med dem.

Korv- och lökhacket fick steka med timjan och sen hällde jag på lite vitt vin för att stoppa stekningen. I med linserna och smaka av med salt och peppar.

Skär ut hjärtat ur kockan och blanda med linsröran och fyll sen kockan igen.

Smör blandade jag med lite rom och citronrasp och formade till en lite boll. Gott med kockans blad och tortillan som jag rostade i stekpanna.

Först sex, sen komage

Eftermiddan var ett äventyr idag.

Först sexklubb, strippklubb och killar i fönstren. Sen blev det ett mer kulinärt äventyr. Ett kinesiskt sånt. Polacken delar lägenhet med en kinesisk tjej som kom hit när hon var 14 tillsammans med sina föräldrar. Idag var jag bjuden på dim sum av familjen.

Jag kan säga att det mesta var gott, men det mesta var lika konstigt som det var gott. Vissa saker föll mig inte riktigt i smaken, som strimlad komage.


Nått annat som inte riktigt var min grej var nån form av kött i gelé och till det serverades små strimlor av gelé - trodde jag. Det var strimlad manet - dock inte brännvarianten så vitt jag kunde smaka.



Som ni ser så såg det inte ens gott ut, det där gulbruna på sidan är alltså manet. Så nu jag ätit komage och slemmig manetstrips. Det är ju ett äventyr lika mycket som att ha sett ett par bröst i röd velour omgivning.

Det som såg godast ut var det som innehöll mest färgämnet. Kineserna förnekar sig inte...... Lite samma färg som det var på ALLA ställen som var med om öppet hus i Red Light idag.

Strippklubb och en sexarbetarnas egen staty

Idag var det öppet hus i Red Light. Vi som inte annars vågar, inte är så intresserade av nakna brudar men av hur det ser ut och vi som inte vill betala för en stripshow - vi kunde idag gå på öppet hus.

Ett bra initiativ av Mariska Majoor som också startade på Prostitution Information Centre PIC.

Visserligen kommer de flesta (jag) för att fnittra och få sig en titt bakom kulisserna på sexindustrin. Inte för att det är så mycket man får se. En strippshow med bikinin på, en peepshow med underkläder osv. Men vi får ser att det på sin höjd ser lite billigt och smaklöst ut inne på klubbarna men annars inte så farligt.

Som här på Bananabar.......

Vad Mariska Majoor vill uppnå är något annat än att stilla vår nyfikenhet på hur det ser ut inne på en sexklubb. Hon vill att sexarbetare ska behandlas med respekt och ses som människor inte bara som en hora. Det är det som är det viktiga. De är alla människor med känslor och ett egetvärde som vi måste erkänna. Jag tror att vi ofta glömmer bort att det inte bara handlar själva sexköpet och den moraliska aspekten, men att oavsett vad man tycker om det så måste de kvinnor och män som jobbar in denna branschen också behandlas med respekt.


Idag hände något alldeles speciellt, en staty till äran av alla sexarbetare presenterades och kommer att stå på Oudekerkplein mitt i Red Light.

Här är talet som hölls, filmade det men kan inte lägga upp filmen så ni får texten.

För alla de tusentals som tjänar sina pengar inom sexindustrin, i olika situationer och av olika anledningar. Den ena av fri vilja och den andra påtvingad. Den ena för att ha råd med dyra saker och den andra för att ha råd att föda sina familj.

Vi har alla våra egna åsikter och känslor angående detta och alla har rätt till dessa. Många av de problem som nämns är också sann, men idag handlar inte om det.

Oavsett var och hur deras situation ser ut, alla prostituerade över hela världen har en sak gemensamt - de blir sedda på ett negativt sett av sin omgivning. I många fall är det milt uttryckt. Vi känner till historier från våra egna kollegor som i sina egna länder blivit våldtagna av polisen, deras barn har tagits ifrån dem eller de har blivit frånskjutna av sina egna familjer.

Brist på respekt är något vi har gemensamt med varandra, över hela världen.

Som ni ser var det många som ville vara med om detta historiska ögonblick. Ingen annanstans i världen finns det en staty till sexarbetarna.



Så här ser hon ut - Belle. Tyärr inte det bästa fotot för det var för mycket folk, jag ska ta ett bättre foto en annan dag.

Ok, det var de tre åren

Nu är det slut på en period.

Jag jobbar min sista timme på detta jobbet.

Nu väntar nya saker.

Trevlig helg.

Nytt jobb

Igår var jag på en intervju för ett nytt jobb. De verkade nöjda.

Nu har de skickat ett löneförslag, som jag givetvis dissade och nu blev jag nervös för att de ska tycka att jag är en girig jävel.

Vi får väl se.

All skit är inte ful

Snabba steg

När jag såg denna skylten och insåg att tjejen brevid mig lojt sög på en cigg fick jag plötsligt lite mer fart.

Kom precis hem från bion, var jag såg 'La môme' elller 'La vie en rose' som den heter här.

Musiken är fantastisk men det vet man ju innan man går och ser filmen. Men nästan lika fantastisk är Marion Cotillard. Hon lyckas att skapa en Piaf som är trovärdig både till beteendet och utseendet. Att filmen sen inte riktigt håller det beror inte på skådespelare, fotografer, make-up , ljus eller något annat förutom regin. Filmen är fragmentarisk och ger ingen helbild av Piaf. Framförallt hoppar den så mycket i tiden att man tror att hennes förhållande med Marcel Cerdan varade i 2 veckor. Visst hon var missbrukare i säkert 15 år, men var hon verkligen en surkärring alltid. I filmen framställs hon som bossig, sur, taskig, rädd och ensam. Men någon gång måste hon har haft en lycklig stund, eller kan ett liv vara så jävligt?

Se den för det är den värd. Om inte annat så är både musiken och Marion Cotillard värda det. Men stanna kvar och vänta på eftertexerna för där finns en av filmens riktiga hjältinnor, hon som är Edith Piafs sångröst. Tyvärr kan jag inte komma ihåg hennes namn. Men det är hon som borde stå överst på listan.

(Marion Cotillard)

Holländsk porr

Hmm, med den rubriken ska jag väl få hur många besökare som helst från Google.....

Men det är inte för att jag var uppmärksamhetskåt, utan hur vi ser på det här med kåt, porr och sex i de två länder jag känner bästa - Sverige och Holland.

Hemma i Sverige är vi ganska pryda, även om alla sett sina föräldrar nakna och vi klarar av att vara nakna inför andra. Men sex är en helt annan grej. Det är något som sker på kvällstidningarnas första sidor och framför allt på internet. Att vara kåt är inte något bra.

I Holland är det en helt annan grej. Här blir man nästan mulad med porr och sex. Porrtidningarna sticks i ansiktet på en när man är i en affär. Hårdporrfilmer står i ställen utanför tobakshandlarna på lagom barnhöjd.

Så vad vill jag få sagt? Det vet jag inte riktigt själv.

På ett sätt är det befriande att holländarna inte sticker under stol med sina porrtidningar och sin prostitution. Att porraffärerna har skyltfönster som vilken affär som helst känns sundare än att ha svartmålade skyltfönster eller en liten dörr som går ner i ett källarvalv.

För oavsett vad man tycker om porr och prostitution så tror jag att det handlar mer om en syn på sex, att det är inget man ska skämmas för. (Bara för tydlighetens skulle vill jag påpeka att vara positivt till sex innebär inte automatiskt att man är för alla typer av sex, prostitution och porr.)
Holländska barn måste veta mer om anatomi och sex än andra ungar i världen. För om man som liten ser det som finns att köpa på marknaden och i tobaksaffären så är det ju oundvikligt att de frågar sina föräldrar om det. Vilket man får hoppas att det leder till att föräldrarna förklarar vad det är - sex, gärna med en snygg urskiljning att porr inte direkt är den typ av sex de flesta av oss ägnar sig åt.

I Sverige säljs herrtidningar men de måste gömmas, så det bildar tabu, sist jag kollade så ledde tabun inte till något bra. Om det finns - ut med det och låt oss prata om det istället för att sitta hemma och individuellgoogla (eget hitte-på ord) efter sex och porr.

Samma sak gäller onani. Det är ju knappast på topp 10 listan av samtalsämnet. Men här säljer man dildos in varje affär som säljer smink, schampo och vitamintabletter. Häromdan var jag på Mediamarkt och de hade en egen avdelning för trevligt kolorerade vibratorer och andra light-sexleksaker. Har de det i Sverige?


Det var denna bilden från Mediamarkt som fick mig att tänka på vår olika inställningar och att det kanske finns något att lära sig av holländarna. Inte skämmas så förbannat.

Skev

Jag fattar inte vad denna affischen vill uppnå.

'Postern är rak. Världen är skev. XXX(som står för staden Amsterdam).'

Om det inte varit för Amsterdamtecknet så hade jag trott att det var en Loesje

Rädd

Det finns många saker man kan vara rädd för.

En kompis till mig är inte så förtjust i dockor, något jag alltid tyckt var ett tecken på svaghet - att inte ens palla titta på ett skyltfönster fyllt med dockor.



Men nu har jag börjat fatta vad han menar.




En roligare fobi vilken en annan kompis lider av är att hon inte pallar med glasspinnar av trä. Inte heller klarar hon av tanken att någon annan biter på en. Nu har hon barn..........

Orolig

Pratade precis med min käre far. För ett tag sen fick han problem med synerven på vänster öga.

Det blev bara lite ledsyn över.


Nu visar det sig att han har en svullnad på höger synnerv. Ingen vet vad det är, inte heller kan de göra något åt det bara avvakta.


Kanske blir han blind.

En annan tokig grej

Eva skrev i en kommentar här under att hon kände igen sig på min promenad genom John Irvings senaste bok - Until I find you. Om jag inte missminner mig så nämner han de här skulpturen. Om inte, så är den lika intressant för det.

Utanför, nära ingången, Oude kerk i Red Light kan man se den här handen som rör vid ett bröst. Det i sig är lite konstigt att den ligger infälld bland gatstenen och att man knappt ser den om man inte vet att den ligger där.

Men det riktigt konstiga är att ingen vet vem som har gjort den eller hur den kom dit. Den bara dök upp. Det är vad jag kallar street art.