Feg eller inte riktigt veta om jag ska skriva vad jag vill

Det händer ibland, att jag liksom stannar till och inte vet om jag ska skriva om det jag egentligen vill skriva. Oftast är det för att jag inte vill väcka ont blod. Detta är inte menat som respektlöst på något sätt. Kanske är jag inte insatt i det hela. Kanske uttalar jag mig från sadeln på en hög häst.

Nu gäller det feminism.

Eller rättare sagt missriktad feminism, enligt min åsikt.

I en diskussion under kommentarerna i ett inlägg hos Annika verkar det som att hon och jag gång på gång missförstår varandra. Senare sker detsamma i ett inlägg på Mitt Aktuellt.

Nu är det inte just Annika jag är ute efter när jag skriver detta, utan ett fenomen och en inställning till hur man ska lösa ett problem.

Det första inlägget handlar om manligt våld gentemot kvinnor. Något som givetvis måste uppmärksammas, åtgärdas och försvinna. Men hur?

Annika skriver i en kommentar:

Pojkar måste få undervisning om det här i skolan. Att nej betyder nej. Att man inte ligger med en flicka som är för full var att vare sig säga ja eller nej, det är våldtäkt. Att det också är våld att hålla i någon och tvinga den personen till sex, lika mycket våld som att slå eller skrämma. Att när man får lust att drämma till är det dags att söka vård. Snabbt

Givetvis håller jag med om detta men tillför en annan aspekt:

Minst lika viktigt som att ge klara riktlinjer för vad som är rätt eller fel, är det att lära kvinnor att inte acceptera sin situation, att anmäla och att hon är värd något.

Sen kommer en diskussion som visar att vi inte förstår varandra. Vad jag vill säga är att självklart ska man ta itu med män och deras beteende, det är givet att pojkar och män måste förstå att man inte kan slå och våldta.

Lika viktigt tycker jag det är att vi, och framförallt kvinnor i allmänhet, bör jobba för att stärka flickors och kvinnors självkänsla och deras känsla av solidaritet. För att undvika att fastna i destruktiva förhållanden, att stå upp för sig själv, att förändra sin egen situation oavsett om det handlar om våld eller löner.

Det är här det påpekas om och om igen att fokus borde ligga på mannen och hans beteende. Visst, skulden ligger där. Men förändringen kan, kanske till och med måste ske på flera plan.

För man ska inte tro att någon ger upp sin maktposition självmant. Man kan inte vinna ett slag genom att övertala fienden att vara snäll, man bekämpar den.

Att säga att det hjälper ändå inte, att anmäla ska man MEN det hjälper ändå inte. Ja, då underminerar man tron och hoppet om förändring.

Det kanske bara är semantik. Men att måla fan på väggen hjälper ingen.

Att jag tar upp detta är för att det handlar om mer än våld, det handlar om kvinnors hela vardag.