Tvätt och giftastankar

Efter att ha orsakat översvämning ett par gånger hos mina grannar, med min tvättmaskin, så vågar jag inte tvätta längre om jag inte är hemma.

Så nu tvättar jag inte lika ofta som jag gjorde tidigare för jag måste ha tid att sitta hemma och glo. Men en pluspunkt är att jag har tid att tänka på alla möjliga saker.

Som nu,  jag funderar på om jag skulle vilja gifta mig.

Visst jag älskar min polack, men så mycket att jag vill gifta mig? Måste man inte veta på förhand att det verkligen ska hålla i sig? Vet man det eller är det ett beslut man tar för att man vill att det ska vara så?

I alla fall, jag har redan bestämt mig för att Thomas Dybdahl ska sjunga på mitt bröllop, oavsett om han vill eller inte. Det måste finnas något sätt att få honom att göra det. Typ utpressning, att han snortat med Mette-Marit in the past eller dylikt.

One down.

Kanske lite förhastat för först måste det ju frias. Hur ska det gå till?

Storslaget eller intimt? Det är ju trots allt bara en gång så borde inte hela världen bli medveten om mitt beslut att fråga (om det nu skulle gå så långt). Men tänk om man får ett nej tack?

Ok, jag tror att jag ska börja skita i om det blir översvämning eller inte för jag börjar låta som en insändare till en frågespalt i Mitt livs novell......

Powered by ScribeFire.

Barndomsminnen

Nästa vecka ska jag åka hem till Skåne på semester. Det fick mig att tänka på mina barndomsminnen och fragmentariska de är och ändå så skarpa. Har i ett tidigare inlägg skrivit om att jag inte har långa sammanhängande minnen men mer flashes.

Sommarminnen är för mig Österlen.

Farten som liksom kändes i den lilla grön-vita (tänk glow-in-the-dark-färgad) Saaben när motorn var av och den rullade ner för backen mot Stenshuvud i friläge. Det liksom sög till i magen.

Känslan av värmen när man kommer ut från ett korsvirkeshus med tjocka väggar och stengolv. Ungefär samma känsla som att gå ut från ett spanskt varuhus med för mycket airco. Att gå in i en vägg.

Kopparglansen av rökt fisk som meter efter meter hänger i ställningarna utanför Kåsebergas rökeri.

Mystiken hos Alestenar, smaken av ingefärskaramellerna från Kiviksmarknad som var så mycket bättre än Moster Esthers tinade bullar som smakade träflis.

Hur fötterna liksom rullar på stenarna vid södra delen av Stenshuvuds strand och hur det gnisslar mellan tårna av den fina vita sanden som kommer efter ett par hundra meter.

En känsla nästan som när det isar i tänderna men i huvudet när man dyker i det kalla Östersjövattnet.

Och det bästa med dessa minnena är att det inte har förändrats. Det är lika fantastiskt och känns lika nytt som då.
 (Ale stenar)

Powered by ScribeFire.

Vad somliga tycker är gulligt blir jag livrädd för

Häromdan såg jag detta och blev äcklad.

Inte bara av det faktum att det är dålig smak att ha en docka utanför ens fönster.

Nä, för att jag hade tillräcklig med kuturella referenser för att inse att att det var Chucky som skulle ta sig in i huset och mörda allt vad han orkar. Andra som cyklade förbi tyckte att det var sådär putslustigt och gulligt som bara tacky saker kan vara.

Men jag vet sanningen, jag pinnade på så snabbt jag bara kunde för att inte drabbas av Chucky's blodtörst.

Genderconfused

Jag kan bara inte låta bli. Hittade denna bilden på Göran Persson, stackarn såg ut som en flata när han var liten.

Ledsam läsning

I 17 år har jag flyttat runt i olika andrahands och tredjehands lägenheter, till jag fick kontraktet jag har nu här i Amsterdam.

Som 'bostadslös' utvecklade jag en förmåga att inte titta på gatunivå när jag var ute och gick, utan alltid med blicken fäst uppåt. De där fönstren högt upp på fasaden, med ett varmt ljus och ett löfte om lycka, det var så jag tittade på de städer jag bott i. Mot ovan med hopp om ett liv för mig själv.

Jag vet inte vad man ska kalla det, det låter så pretto att säga urban-nomad, men det är vad jag var. I Stockholm tror jag att jag flyttade flyttade jag oftare än månader jag stannade i en och samma lägenhet. Totalt har jag flyttat mer än 25 gånger på sjutton år. Att jag stannar i Amsterdam känns nästan självklart med tanke på vad som ligger bakom mig.

Självklart tittar jag fortfarande uppåt och drömmer om en större lägenhet, en takterras, en ny soffa eller ett större kök. Men oftast sitter jag i min slitna tredjehandssoffa och tittar på väggarna som utgör mitt hem och känner en stilla lycka. En lycka att få känna mig hemma, trygg men framförallt att det är jag som bestämmer vad mitt hem ska vara. Det handlar inte bara om hur mitt hem ska se ut, men att det är en plats var jag kommer till ro eller väljer att använda som en möjlighet att umgås med folk på mina villkor. För de flesta är det kanske en självklarhet man inte står stilla vid. Men jag tänker nästan på mitt hem varje dag. Och inte en gång känner jag något annat än lycka.

Men det var inte varför jag började skriva, jag ville visa en sajt som är ledsam för den som inte har ett hem. Ledsam för att man ser ett slöseri med sånt som andra inte har. Ledsam för att uppskattning för vad som skulle kunna inte bara vara användbart men också vackert.

Det handlar om Jan Jörnmarks 'Övergivna platser'.

Kolla in det här slottet i Belgien....



Eller husen på Gotland som ingen verkar vilja ha....



(alla bilder tagna av Jan Jörnmark, jag hoppas att han inte tar illa upp att jag gör reklam för hans bok, som ska köpas så fort jag kommer till Sverige. Ta en titt på hans sajt.)

Beroende

Jag har utvecklat ett beroende, att titta på Heroes.

Häromdan hittade jag en site var man kan kolla in alla avsnitten i streaming och nu kan jag inte sluta.

Powered by ScribeFire.